In My Mango Tree Blog

In My Mango Tree Blog

In My Mango Tree

Håll koll på:

In My Mango Tree Shop
In My Mango Tree Consulting

Playing shop

ShopPosted by Anna G 2015-11-22 15:21:35
Did you ever play shop as a child? I did, all the time. It was fun to organise the shop, with a counter, all the things for sale on display and to make the money. By the time it was ready to open and customers were called, we were already planning the next game. If the customers were not parents or other benevolent grown ups, there would ususally be arguments among the staff or between the shop keepers and buyers.

Like most other parents I have many years of experience from raising money for school trips and never ending seasonal activities for children. I am still not sure if it was primarily for the kids or for the parents. I have baked cakes, sold hot dogs and underwear to a fault.

Having a shop in a real world of tough competition, fast fashion and consumers who turn a blind eye to terms of production, is no child´s game. For some it may be satisfying to be creative when displaying the goods and to forever improve first impressions. Others may get a kick out of making a profit, or to see happy customers.

I admit I am not a sales person. I like to shop for a cause. I hate over consumption. I want people to think for themselves and especially before they buy anything.

But I love to make connections, especially where there was no understanding before. I love people to be fair to each other. I love people to take care of nature and those who have no voice and no choice.

I love it when you make a statement - whether it be through how you dress, how you use your money or your time. Yes, I love how you talk when something has to be said or how you keep quiet when something has to be silenced.

So - that is why I have a shop. On offer in my shop are choices. If you like, you can make a statement. You can make a connection with the women who have made something for you. You can be fair. You can take care. And it is my hope that I thereby will see happy customers! And if you choose to buy nothing, that is fine with me - as long as you had a good cause.

#inmymangotreeshop #fairtrade #slowfashion #womenempowerment #shopforacause #arkelstorp #africa #stoptheextinctionofspecies

Ty vi hava här ingen varaktig stad

ConsultingPosted by Anna G 2015-11-06 12:08:53
Dagens rubrik: "Ty vi hava här ingen varaktig stad" är ett lösryckt citat, hämtat från Hebreerbrevet i Bibelns Nya Testamente. I moderna bibelöversättningar lyder det annorlunda, men den gamla versionen från 1917 års bibelöversättning har jag av någon anledning burit med mig sedan jag var barn.

Säkert satt jag som "späd" i Bredaryds kyrka i Småland och hörde min far, eller någon kyrkvärd, läsa texten. Men jag vet också att det var ett slags visdomsord som ofta upprepades i vardagen, av äldre församlingsbor och släktingar. Jag har alltid uppfattat det som en uppmaning att inte samla något bestående i detta livet och att jag inte kan räkna med att den plats som jag betraktar som mitt hem alltid kommer att vara det. Kloka ord att påminna sig om, och mycket aktuella. Hur många människor på flykt upplever inte dess sanna innebörd just nu.

Varför denna utläggning? Min älskade mamma var på besök hos mig förra lördagen, Alla helgons dag. Liksom jag har burit på citatet ovan hela livet är jag säker på att jag fick höra Ein Deutsches Requiem av Johannes Brahms redan när hon bar mig under sitt hjärta och därefter under hela min uppväxt.

Verket skulle framföras i kyrkan i lördags kväll, men eftersom vi inte trodde att hon skulle orka med en sådan strapats, fick hon istället komma hem till mig och lyssna på en grammofoninspelning. Texterna till sitt rekviem sammanställde Brahms själv från Bibeln, och bland dessa var så klart: "Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden" (Hebr. 13:14).

Medan vi lyssnade till musiken, läste vi gamla släktbrev. Mamma har på senare tid börjat glömma och röra ihop sådana sammanhang som hon tidigare kunde redogöra för i sömnen. Det är mycket smärtsamt för henne, men för stunden hjälper det att sortera och söka bekräftelse i synliga minnen från gångna sekel.

Samma kväll satt jag ensam och fortsatte läsa i brev, bland annat från min mormors morbror som liksom många andra hade emigrerat till Amerika, och som ofta tycktes tyngas av längtan tillbaka till Sverige, men där valet stod mellan "pest och kolera". Låter det bekant i dessa dagar?

Jag satt länge med ett långt brev från min mormors far, Johan Wilhelm Thunander. Inte förrän nu, när jag själv har eget företag, lade jag märke till hans "logotyp" - fast jag undrar vad man kallade det på artonhundratalet (fabriksmärke?).

Det består av en vacker pil, för bågskytte alltså, som genomborrar ett stort H. H:et står för Hagafors Stolfabrik, och denna fabrik startade min mormors far 1863, när han endast var nitton år gammal. Han blev en framgångsrik fabrikör och nämndeman, och hjälpte många andra, men även han fick erfara sanningen i bibelversen ovan, då hans fabrik i Hagafors brann ned till grunden i början av nittonhundratalet. Då var det till att börja om på nytt.

Så mycket går igen. Allt sker nu och i evighet. Alla bär vi på samma universella erfarenheter. De upprepas i generation efter generation och av alla folkslag. Vi är alla en och samma och måste, vare sig vi vill det eller inte, dela allt. Vi är alla på flykt. Så tror jag.

Till sist en bild på brevet från J W Thunander till svågern i Amerika, inklusive "fabriksmärke" samt en miniatyr av hans första pinnstolar. Modellen är tillverkad av min syssling, Per Wilson.




Losers United

ConsultingPosted by Anna G 2015-10-16 11:47:48

Had some time to myself last night, but instead of doing all the things I had planned I passed out on the couch. Woke up to the pling of a friend request on Facebook, confirmed, and fell asleep again! When I finally got up (to go to bed...) I noticed that my new "friend" had sent me a message (or so I thought), and it was a bit of a shock: I do not know this person very well, and yet it was like in the song: "Strumming my pain with his fingers, Singing my life with his words, Killing me softly with his song".

How could this stranger have guessed my feelings, I wondered, until I found my reading glasses and noticed that the "message" had more than 50 likes, and judging by all the comments a lot of "friends" had been equally touched by his very personal words.

I have another friend who says that she would never allow herself to appear to be anything but successful on Facebook (or any social media). Since she is a business woman she does not want to take the risk of losing any clients, because assumedly, nobody wants to make business with a loser.

And finally there is the guy who hates successful people so much that all his entries on Facebook are about his failures. Apparently he has thousands of fans.

I guess that in business and life alike, you cannot win them all. Do you even want to? Is it worth it?

Personally I too get rather bored by success. Inspired – maybe – but it does not grab me. I want to be touched, to laugh, cry and to be confirmed. Maybe that is why I am probably a useless business woman, I allow my feelings to blur my vision – and the No 1 Goal for every business, to make a profit.

I have my moments – when I feel strong, and if not successful, at least good enough. But many days I feel that I could join the Losers Club. I too could make a lot of entries filled with misery and failures.

Some would laugh, some would pity me, others still would be disgusted and make sure to avoid me, at least in business. But I believe that some would actually be TOUCHED, and say to themselves: “This woman is authentic, experienced and generous. I feel I can trust her, and to work with her I would never feel intimidated.”

I do not know, but I guess it would be rather a small crowd of fans. After all, everyone wants the underdog to win and not continue to lose?

But in the meantime – is there anybody out there who would like to join my club for losers? Losers United. I would love to hear from you, and to be touched.

So - get in touch! #filippastar (always a winner of course) and I are waiting.









Höstglöd

ConsultingPosted by Anna G 2015-10-01 15:13:21
Första oktober och den första höstdagen, känns det som. Har eldat i sättugnen för första gången sedan i våras. Nästan lika längesedan som mitt senaste blogginlägg, så varsågoda:

Jag "blär" i Dialektord och folkliga uttryck, med gängse och alldagliga uttryck i Bredaryd och dess omnejd, ett resultat från en studiecirkel inom logen 4211 i IOGT-NTO. Den väcker många minnen till liv från min barndom i en av de mest företagsamma delarna av Sverige, med orter som Anderstorp, Bredaryd, Gislaved och Gnosjö. Minnen av strävsamhet, där "fritid" och arbete flöt samman, där alla var välkomna bara de ville arbeta - även främlingar, och där "missionsauktioner" (med insamling till kyrkans mission i fattiga länder) hörde till årets stora händelser. Man förväntade sig aldrig någon hjälp från stat eller kommun utan man hjälpte varandra inbördes och tog egna initiativ. Man skulle vara "gohällig" (trevlig och hjälpsam) och inte "flå te se" (förse sig onormalt) eller "masa se" (vara alltför långsam).
Jag är så tacksam för min bakgrund och för att jag har fått lära mig att möta alla människor med respekt. Tack Bredaryd!

Nu är butiken, In My Mango Tree Shop, i ordning och jag har fina trycksaker att sprida som reklam och information. Nu ska konsulten väckas till liv, och förhoppningsvis börja glöda i likhet med höstfärgerna utomhus.

Det känns svårt, för något som jag också fick lära mig när jag var barn var att jag inte skulle förhäva mig. Att påpeka för folk att jag är den enda konsult de faktiskt behöver just nu, den absolut bästa - ja, det känns som att gå före alla andra på ett kalas i Småland och ta av ostkakan - en stor portion från mitten av formen!

Kvalitet talar för sig själv, eller? Jag hoppas i så fall att jag håller måttet, och att mitt arv från kära Småland hjälper mig.

En bild säger mer än tusen ord, heter det också. Här kommer den!



Vi har blivit med butik

ShopPosted by Anna G 2015-06-08 11:44:13
Idag har vi faktiskt låst upp butiken, In My Mango Tree Shop. Jag mår nästan lite illa och skulle helst vilja försvinna ett tag. Redan hopar sig problemen: versionen för mobilen funkar inte, och jag väntar på att konsulten ska bli ledig och förhoppningsvis kunna hjälpa mig.

Men vad annat är att vänta, ville jag leva ett liv utan utmaningar och spänning finns det en hel del att välja på.

Jag har nu så länge varit helt fokuserad på att ställa i ordning webshopen, få hem varor, fotografera, prissätta, skriva beskrivningar, koppla, länka osv osv. Men det har ändå inte riktigt varit på riktigt, och ingen annan har sett vad jag har gjort. Jag har kunnat ångra mig...

Men nu - tänk om någon vill köpa! Vad gör jag då? Nu tar vi nästa steg.

Generalrepetitionen ägde faktiskt rum för mer än en vecka sedan, då ett stort gäng var här hemma och klämde, tittade och smakade på varor och surfade runt i testversionen på nätet. Sa vad de gillade, och inte gillade. Och faktiskt KÖPTE!

Och om några dagar har jag mitt första Home Party, för säkerhets skull hemma hos vänner som kan förklara för mig hur man gör!

Ja, usch vad läskigt. Och så spännande. Har jag verkligen gjort detta?

Fritt fall

ConsultingPosted by Anna G 2015-04-17 15:46:37
Jag befinner mig i fritt fall. Det sa jag till två vänner och arbetskamrater för några veckor sedan. Jag såg i deras ögon att det lät hemskt.
För mig var det en insikt och faktiskt en tröst, men det hade jag inte tid att förklara för dem.

För tre och en halv månad sedan avslutade jag en trygg tillvaro som anställd och kastade mig ut i en för mig ny verklighet, som egen företagare.

Jag märkte dem inte först, men så småningom pockade de på uppmärksamhet - de destruktiva krafterna i mitt inre. Likt förskrämda barn eller kaxiga smådjävlar flög de ut ur garderoben, när jag till slut blev tvungen att öppna dörren.

De sa att jag inte kunde, inte orkade och kanske inte ens ville leva mitt nya liv. Att det var oansvarigt att välja otrygghet när man har försörjningsansvar, att det var alldeles för många nya saker som jag måste lära mig, att jag egentligen inte är bra på något alls. Det var bara ingen som hade märkt det förut.

Det var panik, sömnlösa nätter, förlägenhet och skam. Det var till och med ett och annat lågvattenmärke, med en filt över huvudet eller en förskräcklig såpa på TV.

En dag kom det för mig: jag befinner mig ju i fritt fall - jag har inte fast mark under fötterna, och det kommer kanske att dröja länge innan jag har det, men det är ju inte konstigt om det känns just konstigt! Det är ju självklart. Man kan naturligtvis inte lära sig att flyga utan att ha fritt luftrum.

Så - för mig blev den tanken en tröst, och när jag delade tanken med mina vänner, var det bara ett konstaterande. En mogen insikt. En förklaring. Det kändes som att min fallskärm hade börjat att vecklas ut, och jag kan börja njuta av utsikten.

Jag har fått möta många sidor hos mig de senaste månaderna, och jag har insett att jag är rädd för det mesta. I dagens tidning stod det att pantofobi betyder rädsla för allt. Just det! Men jag har också kommit fram till att det är en sak som jag aldrig har varit rädd för: MÖTEN MED MÄNNISKOR. Jag har alltid varit helt obesvärad i möten med både kända och okända, med unga och gamla, dignitärer eller medelmåttor och jag kan tala inför två eller åttahundra personer, det spelar ingen roll.

Och det var ju det som jag ville satsa på i mitt företag! Möten! Jag vill inte möta mina kunder som en supermänniska, och det kanske inte heller säljer att säga att jag är pantofob - men jag vill att du ska veta, att jag känner mig helt trygg i mötet med dig, och att du kan känna dig helt trygg med mig. Vi kan flyga tillsammans. Var och en med sitt unika bagage. Med eller utan fallskärm.



We could write a book!

ShopPosted by Anna G 2015-02-26 17:24:24
"We could write a book once everything landed your side!" skrev Lena från Namibia till mig häromdagen. Det höll jag med om, även om en sådan bok kanske skulle få en ganska begränsad läsekrets.
Det hon syftade på var vår första leverans av varor från Afrika till In My Mango Tree Shop. Lena, som äger Mio Petbeds och LalaEish (handgjorda hund- respektive barnprylar), blir först ut. All vår början bliver svår heter det ju, och det har inte varit någon ände på allt som nu skulle göras FÖR FÖRSTA GÅNGEN.
Nu är Lena klar att skicka sitt första paket, och jag, som till slut hade lyckats finna ett lämpligt transportföretag och fått kundnummer och inloggning m m, skulle idag göra min första beställning av frakten. E-posten och telefonerna har gått varma, kors och tvärs. Det verkade som om jag verkligen var den första som importerade från Namibia!
Nu är jag både svettig, kall och yr på en gång, och det ska verkligen bli spännande att se om det otroliga kan hända, nämligen att allt funkar! Lenas stackars man ska vänta med paketet på en avtalad adress på måndag mellan kl 12 och 4, och någon därnere ska komma och hämta det. Finns alla fraktsedlar, packlistor, fakturor, ursprungsintyg med mera med? Ja, man undrar...
Kommer paketet genast att fastna i tullen, vad blir det för tullavgift om det går igenom, kommer chauffören att hitta ut hit i skogen så småningom, eller blir det som vanligt att de ringer ute vid stora vägen och vägrar köra vidare???

Men - om man inte försöker, så är man bara en liten lort - eller hur var det?

Inte längre på samma sida?

ConsultingPosted by Anna G 2015-01-31 17:11:48
Häromdagen var In My Mango Tree Consulting på Bromölla kommun för att hålla i ett möte i VA-gruppen. Jag fick då träffa den nye tekniske chefen för första gången. Han förhörde mig noga om de uppdrag som hans företrädare redan gett mig för kommunens räkning. Hur många timmar, timkostnad, varför och så vidare. Den "gamle" chefen satt med, och tyckte att det var bäst att jag fick några ärenden till, som låg på hög. "Låt du Anna göra dem". Den nye chefen var, av goda skäl, tveksam.

Den nye chefen gjorde precis som han borde, han tog ansvar för förvaltningens kostnader och försökte ställa dem mot nyttan av att ta in dyra konsulter. För honom var jag ju en total främling, en av många andra.

Med förnuftet har jag naturligtvis insett att jag inte längre är anställd på tekniska enheten i Bromölla, men nu gick det verkligen upp för mig - jag och den tekniske chefen tycktes inte längre stå på samma sida. För mig, som suttit så många gånger i den stolen och rapporterat till mina chefer, var det en aha-upplevelse. Nu var jag plötsligt en ifrågasatt individ, som kanske bara vill sko sig på skattebetalarnas bekostnad? Osjälvisk allmännytta är nog inte det första många tänker på när de hör ordet "konsult".

Fel, fel, fel så klart! Änglar respektive rötägg, eller "göra-minsta-möjliga" finns i alla yrkeskårer. På alla arbetsplatser finns en brokig samling. Jag har träffat många konsulter som gratis har delat med sig av en massa kunskap och erfarenhet, för att vi har delat ett brinnande intresse för något.

När jag höll i mötet med VA-gruppen fick jag gång på gång rätta mig själv. "Vi ska göra si" och "vi borde göra så" fick rättas till "NI ska.." och "NI borde...". Mina gamla arbetskamrater skrattade åt mig, och för dem är jag fortfarande samma gamla tjatmoster. De verkar förutsätta att jag bevakar samma intressen som jag alltid har gjort. För att jag är den jag är. Konsult eller ej.

Så - kanske vi står på samma sida, trots allt? Det vill jag gärna tro!





« PreviousNext »